Med Holy Diver blir linorna spända när ni fiskar öring och regnbåge!

För undertecknad blev forsfiske en bekant fiskeform förra året vid Tainionvirta i Hartola. Att fiska i strömmande vatten med drag var för mig nästan helt ett utopiskt område, och det var intressant att lära sig hur stor betydelse det till exempel har att man kan läsa en fors. Forsfiske skiljer sig också mycket från traditionellt kastfiske, eftersom man exempelvis måste spela mycket med tekniken för att få betet att simma precis där de ädla fiskarna möjligen gömmer sig. Forsar är mycket ofta också riktigt grunda och steniga, och på botten finns dessutom många träd som förts dit under översvämningar samt andra hinder, såsom omfattande vegetation. Genom forsfisket har jag också i stor utsträckning fått testa Ruthless Fishings wobblers under forsförhållanden, och särskilt Ruthless Holy Diver har visat sig vara ett synnerligen effektivt bete vid fiske efter öring och regnbåge. Framför allt Holy Diver-modellerna som imiterar naturlig småfisk har varit riktigt bra, och färgen PINK har varit helt oslagbar.

Det lönar sig också att prova att tuna din wobbler med de Orka Fish Roe-romkulor som finns i vårt sortiment. De förbättrar wobblernas fångstförmåga, särskilt i strömmande vatten där det finns regnbåge förutom öring. Romkulorna fungerar som en träffpunkt på samma sätt som en färgad krok, och öringens föda består av regnbågens rom i de vatten där båda arterna lever. Den skrikiga färgen går inte heller obemärkt förbi fiskarna, och romkulorna ger kristna en liten skydd åt krokarna mot bottenvegetation.

Nu har en mindre version på 18 mm av denna Holy Diver-wobbler anlänt till vårt nyhetssortiment för våren 2023. Hämta wobblerna i vår webbutik eller hos återförsäljare och tuna dem med våra Orka Fish Roe-romkulor. Sedan återstår bara att önska spända linor!

---

Jake och Joonas begav sig till Tainionvirta för att fiska öring med Ruthless Holy Diver-wobblers. Titta på videon och se var öringarna fanns i det svala vårvattnet.

Videon visar också om regnskuren fick övertaget över killarna eller om de höll ut till slutet. I videon hittar ni dessutom allmän information om forsfiske samt väsentliga uppgifter om gällande bestämmelser. Videon visar även vilka redskap man bör använda när man ger sig ut för att lura de ädla fiskarna, och några öringar kan mycket väl ha hamnat på film.

---

Vilka redskap ska man använda vid forsfiske och var finns fisken?

Vid forsfiske fungerar till exempel spön avsedda för abborre- eller gösfiske utmärkt. Ett gösspö med rekommendationen 10–30 g börjar dock redan vara i överkant när man fiskar mjuktuggade ädelfiskar. Även abborrspön i microklassen är ett utmärkt val för forsfiske. Microspön har en mycket känslig spets och är oftast extra fast i action, vilket gör att även de allra minsta och lättaste wobblerna och andra beten flyger exakt och långt. Som rulle passar en lätt öppen spinnrulle i storlek 1000–2000 bra. Linorna får vara ganska tunna när man använder små och lätta beten. Ungefär 0,16–0,20 mm för monofilament och ungefär 0,08–0,13 för flätlinor. När man använder flätlina rekommenderas ett långt fluorocarbonförfång, eftersom flätlina är mycket känslig för nötning och det vid forsfiske i praktiken inte går att undvika stenar eller andra vassa föremål på botten.

Vid forsfiske förutsätter det att hitta fisken att man åtminstone i någon mån kan läsa forsen och behärskar teknikerna, om man vill föra betet bakom en viss sten eller in i en liten sidofåra. När vattnet är kallt finns öringar och regnbågar främst i lugna områden, såsom lugnvatten, sel och utlopp. Kastet lönar sig ändå alltid att fiska ända till slut, även om betet skulle dras in i starkare ström. Ädelfiskar följer mycket ofta betet ända ut i strömmen, och bettet kan mycket väl komma just från strömmens kant. Under sommarens värme vänder situationen. När vattnet är varmt söker ädelfiskarna sig till så syrerikt vatten som möjligt, vilket innebär att fisken söker sig djupt in i forsens svall. Där finns gropar och fördjupningar som fisken gillar och där vattnet är syrerikare.

Generellt sett är alla gropar de mest effektiva fiskeplatserna. Det lönar sig ändå alltid att hålla ögonen öppna, eftersom ädelfiskar mycket ofta avslöjar sin position genom att slå vid ytan. Uppmärksamhet bör även ägnas åt landmärken som ger fisken antingen skydd eller ett ställe att lura på föda. Sådana är till exempel baksidan av stora ytstenar, stenbråten, speglar eller sel nära stark ström, stora bottenstenar samt avbrutna träd som hänger över ån, vilka vanligtvis har varit effektiva platser. Om ni ser en fisk som slår bör betet inte heller kastas rakt “på fisken”, utan i dess närhet så att fisken kan se det.

Av redskap och hjälpmedel är håven troligen det viktigaste. Öring och regnbåge är kraftiga och hala fiskar, vilket gör det svårt att få ett ordentligt grepp. Även vid vadning är håven till stor hjälp. Om en fisk, till exempel en öring, släpps tillbaka bör man röra vid den så lite som möjligt med bara händer, eftersom öringens hud är mycket känslig och skadas lätt. Då är det också lättare att hantera fisken när den ligger i håven och har kontakt med vattnet. Regnbågen tas mycket ofta med som mat, så kniv och något slags slagträ är också nödvändiga redskap. Tunna och långspetsiga tänger är dessutom ett viktigt hjälpmedel när krokar ska lossas från fiskarnas käkar.

---

Vid forsfiske kan du förutom regnbåge och öring även få andra fiskarter.

Många åker till forsen med öring och regnbåge som målfisk, men därutöver är även gädda och abborre nästan säkra fångster i forsar. Även gös förekommer i de nedre delarna av större forsar, där forsen mynnar ut i en sjö eller i havet. Särskilt under högsommarens värme kan gösen också ta sig något högre upp i strömmen och inta de första djupa kulpar den möter. När vattnet blir varmare trivs gädda och abborre i nästan alla lugnflytande delar av forsen eller i strömlösa partier. Dessa fiskar kan man redan sent på våren träffa på i stora mängder i forsarnas nedre delar, dit till exempel nors stiger upp från sjön så snart vattnet har blivit det minsta lite varmare. Därutöver kan man i forsarna i skymningen stöta på faren, som hör till karpfiskarna. I rinnande vatten trivs farenen ofta i områden med något svagare ström och mycket växtlighet. När den är på hugget kan den ta mycket aggressivt även hårda beten, och träffar man på en farenen av god storlek ger den ett trevligt motstånd i änden av linan. I vattendragen i södra Finland lurar också en rovfisk som hör till karpfiskarna och bär namnet asp. Fisken är snabb och stark, och vissa har till och med kallat den karpfiskarnas konung. Kända fiskeplatser för stor asp är till exempel Siuronkoski och Kuokkalankoski. Sist men inte minst kommer Harri, det vill säga harren. Tack vare utsättningar går det att fiska harr i nästan hela landet. I norra Finlands fiskevatten finns till och med hyfsade naturliga bestånd, men annars är harrbeståndet nästan helt utsatt. Denna avlånga laxfisk ger ett riktigt fint motstånd i änden av linan, och de säkraste platserna att leta efter Harri är lugnflytande forsar, de strömmande partierna mellan sjöar, forsarnas övre ändar och djupen nära strömställen.

---

Kom alltid ihåg fiskekort och minimimått vid forsfiske

Det är viktigt att komma ihåg att så gott som utan undantag krävs ett separat fiskekort för varje fors och varje sjö för fritidsfiske. När Ni ger Er ut för att fiska i en fors eller till exempel i en så kallad ”regnbågsdamm” bör Ni därför alltid på förhand ta reda på: var man får tillstånd, hur länge man får fiska med ett tillstånd, hur många fiskar man får ta med som mat med ett tillstånd och vad tillståndet kostar. Dessutom är det särskilt vid forsar viktigt att följa forsens regler samt både allmänna och forsspecifika minimimått. Råder det vadningsförbud i forsen, anges det i reglerna att endast fiske med hullingslös krok är tillåtet, finns det fiskeförbudsområden i forsområdet, eller är fiske tillåtet endast på markerade platser. Det lönar sig också att vara noga med de olika fiskarnas fridlysningstider. Dessutom är det viktigt att veta att till exempel öring är helt fridlyst söder om breddgraden 64º00´N. Fettfenklippt, det vill säga utsatt, öring har ett minimimått på minst 50 cm.

---

Jarno Kangas, influencer i sociala medier / bloggskribent